Med anledning av Mattias Svenssons artikel ”Lägg ner etikprövningarna”, har följande replik inkommit från Överklagandenämnden för etikprövning (Önep).
SvDs ledare (2/11) har rubriken ”Lägg ner etikprövningarna”. Liknande krav har senaste tiden framförts av samhällsvetenskapliga forskare, till exempel i SvD:s podd Ledarredaktionen (25/10).
Den svenska lagen om etikprövning av forskning trädde i kraft 2004. Den tillkom som skydd för personer som deltar i forskning (i lagen kallade forskningspersoner). De skyddas i lagen mot sådan forskning som innebär alltför stora risker, kroppsliga eller psykiska, i förhållande till forskningens potentiella nytta. Grundregeln är att de som deltar ska vara väl informerade om vad forskningen går ut på, hur den genomförs och vilka eventuella risker som kan finnas. Forskningspersonerna ska, med vissa undantag, ge sitt samtycke till att delta. Lagen bygger alltså på respekt för den enskilda människan, hennes självbestämmande och integritet.
Lagen tillämpas genom att forskarna ansöker till Etikprövningsmyndigheten om etikgodkännande. Beslut från myndigheten kan överklagas till Överklagandenämnden för etikprövning. Det är detta system som ledarskribenten Mattias Svensson vill lägga ner.
De flesta av de som på senaste tiden kritiserat etikprövningarna verkar lämna öppet för att de kan behållas för medicinsk forskning – där utsätts deltagarna för risker, menar de. För samhällsvetenskaplig, humanistisk och juridisk forskning ser de inte några risker.
Denna position utmanas av forskningsetiska frågor som:
- Ska forskare utan etikgranskning kunna genomföra vilka psykologiska experiment som helst, där deltagare sätts i situationer som kan innebära risker av psykologisk art för en del personer?
- Ska forskare utan etikgranskning kunna göra djupintervjuer om känsliga ämnen som psykisk sjukdom och sexuella övergrepp utan att forskningspersonerna ges möjlighet till att tacka ja eller nej till medverkan?
- Ska forskare utan etikgranskning kunna samla in och bearbeta hur omfattande känsliga personuppgifter som helst utan att forskningspersonerna informeras och givits möjlighet att avstå från deltagande?
Det är fullt möjligt att få etikgodkännande för dessa typer av forskning, men bara på vissa villkor, som bygger på skydd för forskningspersonerna. Etikprövningslagen grundas på vissa internationellt väl etablerade etiska grundprinciper.
I etikprövningarna vägs olika etiska värden mot varandra. Där tar man exempelvis ställning till om det finns särskilt skyddsvärda personer som inte bör delta, om deltagarna får tillräcklig och rättvisande information om forskningen, om de som erbjuds att delta har möjlighet att avstå. Vid etikprövningen granskas också om insamlade data hanteras korrekt och att insamlade data har tillräckligt skydd mot intrång av obehöriga.
Etikprövningslagens grundprincip är att en nämnd bestående av andra forskare (som är i majoritet), företrädare för allmänheten och en lagfaren domare som ordförande bedömer risk kontra nytta med den planerade forskningsprojektet. Etikprövningsmyndigheten har totalt 21 avdelningar spridda över landet varav 15 prövar medicinsk forskning medan 6 prövar så kallad övrig forskning. Den senare kategorin innefattar framför allt samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning. Det betyder att forskningen granskas kollegialt av forskare från det egna vetenskapsfältet samt att allmänheten genom sina företrädare har möjlighet att uttrycka synpunkter som vägs in i beslutet.
Innebär då etikgranskningen att forskningens frihet inskränks? Ja, ibland. Forskare får inte forskning godkänd om den bedöms som oetisk. Historien har tyvärr visat att forskare kan missbruka sin roll och genomföra studier som riskerar att skada forskningspersoner, fysiskt eller psykiskt, eller där människor inte haft möjlighet att avstå från att delta. Det betyder att det finns goda skäl ha ett system där andra forskare och representanter för allmänheten ges möjlighet att göra en analys av risker och nytta, där olika etiska intressen vägs mot varandra. Därmed ökar också förutsättningarna för att bevara allmänhetens tillit till att forskningen bedrivs på etiskt godtagbara villkor.
Mattias Svenssons och andras kritik mot etikprövning av samhällsvetenskaplig forskning tar upp exempel där etikprövningslagen har tolkats mycket strikt eller fått konsekvenser som lagstiftaren förmodligen inte avsett. Vi kommenterar inte här de många sakfel som sprids i kritiken utan väljer att nämna att det nu är två decennier sedan lagen skrevs. Det kan därför finnas anledning att se över lagen utifrån de erfarenheter som gjorts i det etikprövningssystem som nu finns. Vi finner det dock helt nödvändigt att behålla en lagstiftning som bygger på utomstående granskning av alla forskningsprojekt där människor kan riskera att skadas eller där känsliga personuppgifter behandlas vetenskapligt. Endast på det sättet kan presumtiva forskningspersoners intressen skyddas när vi tillsammans bygger upp vårt gemensamma vetande.
Kjell Asplund
Christina Eintrei
Ingemar Engström
Johan Fritzell
Bengt Gustafsson
Gert Helgesson
Birgitta Hübinette
Yvonne Lundberg Giwercman
yvonne.lundberg_giwercman@med.lu.se
Anna Sarkadi
Ann Wennerberg